TILLBAKA TILL LIVET

Vägen tillbaka har varit lång, menHär nedan kan du läsa om Isaks egen berättelse, om hur han hanterar sina skador efter cancern och alla efterföljande problem som kom i hans väg. Läs hans resa tillbaka till livet och till ett liv som, tack vare alla hans skador, nu kunde blivit ett livligare och tacksammare liv. 

Första vändpunkten

Första vändpunkten, som gjorde att jag mådde bättre, kom redan ett halvt år in i min cellgift- och strålbehandling; den pigge lilla hunden Sigge. Han fick mig att tänka på annat än min ostadiga framtid och på min värkande kropp. Han fick mig att börja gå ut i naturen, vara här och nu och ta bort oron för en stund. Han fick mig till att vilja träffa människor igen och våga socialisera utan att känna ångest över att behöva säga hur dåligt jag egentligen mådde. Sigge blev fokuset i allas blick fång och talfokus. Han blev min bästa vän och trognaste individ. Han brydde sig inte om jag ena sekunden skrattade så jag grät och andra sekunden grät av sorg och uppgivenhet. Med honom kunde jag vara tyst och lugn med om jag behövde eller skrika och bråka med om jag var tvungen till det. Han förstod och förstår än idag mig att allt egentligen bara är kärlek och uppvaknande. 

Andra vändpunkten

Andra vändpunkten för mig var att börja hjälpa och träffa andra i en liknande situation. Det gav mig inte bara större förståelse att jag inte var ensam det fick mig att känna mig värde full igen och att jag inte var fel bara för att jag inte kunde leva som andra friska.

Tredje vändpunkten;

"Förlåt, jag har haft cancer!"

Tredje vändpunkten kom efter lång tids depression. Jag hade i 2 - 3 år levt själv, vuxen och då överflyttad till vuxenvården, där jag inte fick den psykiska och ekonomiska hjälp som jag behövde. Jag levde med en skadad kropp och psyke, orolig över framtiden, arbetsdrömmar och kände att ingen i min vardag förstod mig. Jag tröstade mig i alkohol och ohälsosamma bekräftelsebehov som bara tärde ännu mer på min dåliga självbild. Det var när jag fick nog och började skämta och skratta åt mina skador och trauman som det vände och blev bättre. 

Sista vändpunkten

Den sista stora vändpunkten, som fick mig att på riktigt inse vilken andra chans till livet jag hade fått och på riktigt slutade vara bitter över vad cancern och alla efterskador hade åsamkat mot mig och gjorde mot mig, var efter en psykos. Jag jobbade för mycket, för glatt, för intensivt och glömde att liva regelbundet och bara stänga av. Detta är väl så nära man kan komma vad att "gå in i väggen" betyder, men nu var det som att min adrenalin inte kunde stoppas. Och kanske var det i kombination med hjärnskadan och lyckorus att kunna göra det jag drömt om i hela mitt liv som gjorde att det blev för mycket. Hjärnan stängdes av,  jag gick på autopilot och jag har bilder och fragment av minnen den månaden. Ingen runt om mig, förutom min sambo, viste att jag gick runt i en dimma i automatik.  När jag kom ur den månaden så ångrade jag så mycket, vad jag hade sagt och gjort och i eftermånader av läkning och återhämtning så fann jag mitt sista svar som fick mig att laga det sista i mig.

Följer min egen livsfilosofi

Allt tråkigt som händer mig idag tar jag som en lärdom för att undvika att det händer igen eller lär mig att hantera det om något liknande skulle hända igen. Men jag puttar aldrig en sorglig sak åtsidan utan, ser på den, tänker på den, sörjer den om det behövs och kommer alltid ihåg vad som hände så det inte händer igen. 

Ingen vet vad en annan människa har gått igenom

Idag lever jag fortfarande med alla traumatiska minnen och upplevelser, psykiska och fysiska skador, komplikationer, och ibland även oron om hur länge jag kommer kunna leva med alla skador. Det är så lätt att få tillbaka gamla minnen och tankar. Därför har jag blivit otroligt vaksam och beredd när ett problem dyker upp och lösa det så fort jag kan. Har jag tur så hinner det aldrig bli ett problem och bli stort och ta mer plats än ved det behövde ta.

Men allting behövs - när jag mår dåligt, så använder jag den känslan för att kunna må ännu bättre sen. Eller så upplever jag orättvisa eller oförståelse och så börjar jag brinna, engagera mig och förändrar situationen.  

Ingen vet vad en annan människa har gått igenom eller bär på i livets ryggsäck. Ingen ska berätta för någon annan att den har ett fel. Jag tror inte på fel, jag tror att visa Och verkligen inte baserat på yttre faktorer och vad som kan ses vid första anblick. Förståelse och empati måste finnas, och vi måste hjälpa varandra genom livet. Jag ser inte mina bieffekter som skador längre, även om ärren ibland kan vara tydliga.

Ärren och skadorna blev diplom över vad jag klarat.

Lika mycket som vi lever med livet, så lever vi också med döden. Vi alla vet att döden finns, men vi vill inte låtsas om den. Jag vill inte heller se döden, men på samma sätt som man måste kunna gråta för att sedan kunna skratta, så måste man nog kunna se död för att kunna se liv.

Därför vill jag inte längre blunda för problemen. Allting har ett pris, men man kan inte bara förvänta sig en konstant ren och skär lycka genom livet. Och vem skulle egentligen bli lycklig av endast lycka? Det låter hemskt, men jag kan ibland le när någonting hemskt händer mig. Även om jag inte ler just för stunden - men jag kan le för framtiden. För jag tror att alla hemskheter vi människor går igenom, händer av en anledning. Vare sig om meningen är att bli starkare av det, eller om det bara är ett prov på uthållighet.

Jag har fått betala ett högt pris för att hamna där jag är idag - men jag önskar inte för en sekund att jag skulle varit utan mina skador och ärr, de får mig att leva så mycket bättre.

"Skadan beskriver inte vem du är.
Det är styrkan att hantera dem som gör det."
- ISAK THERN


Läs gärna mer om hur Isak lever och hans tips till andra här.