Idag lever jag fortfarande med alla traumatiska minnen och upplevelser, psykiska och fysiska skador, komplikationer, och ibland även oron om hur länge jag kommer kunna leva med alla skador. Det är så lätt att få tillbaka gamla minnen och tankar. Därför har jag blivit otroligt vaksam och beredd när ett problem dyker upp och lösa det så fort jag kan. Har jag tur så hinner det aldrig bli ett problem och bli stort och ta mer plats än ved det behövde ta.

Men allting behövs - när jag mår dåligt, så använder jag den känslan för att kunna må ännu bättre sen. Eller så upplever jag orättvisa eller oförståelse och så börjar jag brinna, engagera mig och förändrar situationen.  

Ingen vet vad en annan människa har gått igenom eller bär på i livets ryggsäck. Ingen ska berätta för någon annan att den har ett fel. Jag tror inte på fel, jag tror att visa Och verkligen inte baserat på yttre faktorer och vad som kan ses vid första anblick. Förståelse och empati måste finnas, och vi måste hjälpa varandra genom livet. Jag ser inte mina bieffekter som skador längre, även om ärren ibland kan vara tydliga.

Lika mycket som vi lever med livet, så lever vi också med döden. Vi alla vet att döden finns, men vi vill inte låtsas om den. Jag vill inte heller se döden, men på samma sätt som man måste kunna gråta för att sedan kunna skratta, så måste man nog kunna se död för att kunna se liv.

Därför vill jag inte längre blunda för problemen. Allting har ett pris, men man kan inte bara förvänta sig en konstant ren och skär lycka genom livet. Och vem skulle egentligen bli lycklig av endast lycka? Det låter hemskt, men jag kan ibland le när någonting hemskt händer mig. Även om jag inte ler just för stunden - men jag kan le för framtiden. För jag tror att alla hemskheter vi människor går igenom, händer av en anledning. Vare sig om meningen är att bli starkare av det, eller om det bara är ett prov på uthållighet.

Jag har fått betala ett högt pris för att hamna där jag är idag - men jag önskar inte för en sekund att jag skulle varit utan mina skador och ärr, de får mig att leva så mycket bättre.